Olskroken

Sitter ensam i det som ska bli mitt nya hem iaf ett halvår framöver. Det e fint, men det är inte min stol jag sitter på... men den är fin. Det är inte mitt vinglas jag dricker ur men det e ok. Inte min tv, inte min säng, inte min data. Känns konstigt men spännande. Känns längre bort men ändå nära någonannanstans. Snart e katterna här med. Då blir det en liten del av mig. Kjell-Magne med. Det e min uppstoppade hackspett. Han e fin.
Det kommer bli bättre för mig. För Mattias med. Han e fin. Men jag kommer sakna min gata. Ett halvår bara. Vad händer sen? Det vet man inte. ibland blir jag rädd för sånt men det går inte att veta. Den som lever får se. Han gör mig lycklig. Det e viktigt. Han e snygg, snäll och han luras inte. Han kom till jobbet med min lunchlåda för att jag glömde den hemma. Tog spårvagnen till högsbo för att jag skulle bli mätt. Han tyckte till och med att jag var fin i mina arbetskläder. Bäst i lyxförpackning.
Idag känner jag mig dock lite deppig, det är nog mest året av pankhet och för mycket arbete som börjar färja av sig. Ful och fet känner jag mig med så nu vill jag att han ska komma hem och klappa på mig och säga att jag e fin. Det behöver jag idag.