bikten

Idag har jag biktat mig. För en på jobbet som inte kan prata. Det kändes skönt. Det var hans mamma som frågade om vad jag har gjort för synder i mitt liv. Det var jag och han. Utan någon feedback förutom att han skrattade då och då åt mig. Han e helt med så sett. Nu har jag nog fått syndernas förlåtelse. Åtminstone känns det så.
Nu var det i och för sig längesedan jag gjorde något som jag borde bikta mig för. Men jag passade på att dra allt från min ungdom också när jag ändå var i farten. Också undanhöll jag saker också. Men bara såna som jag verkligen vill förtränga.

Sen jag träffade Mattias är mitt samvete fläckfritt. Jag har blivit väldigt känslig dock men det tror jag har o göra med jobbet. Här om kvällen grät jag när jag somnade, samt en liten skvätt när jag vaknade. Fast jag vet inte varför. Mitt liv e underbart med honom. Det är mycket nu och jag har sjukt svårt att koppla av när jag kommer hem fastän jag är sjukt trött egentligen. Kroppen värker mer än någonsin fastän själen mår på topp.
Nu är han i fjällen. Sen igår och jag saknar honom redan. Han brukar ju vara där nu när jag somnar. Även fast man pratar varandra till söms ibland och kör monologen ibland så är han ändå alltid där. Och är varm och fin. Och finns på riktigt.
Nästa helg ska vi ta snöskoterkort jag och Mattan. Det ska tydligen vara bra för CVn.
Vill bara påminna shippan om att hon lovade att spela dragspel på vårt bröllop. Precis som hennes Farfar. Pompöst.