I går såg jag dem. Kakbarnen. Jag fick genast posttraumattiska stress syndrom och eksem. För er som inte har har hört historien om mig och kakorna samt er som redan har hört den så tåls den att höras igen. Historien om lilla joy och farfarsfavoriter.
I mellanstadiet bestämde sig min fröken Ingbritt och resten av klassen att vi skulle åka till göteborg på klassresa. Jag ville självklart följa med men jag visste ju där inne någonstans att vi skulle bli tvungen att sälja grejer. Jag var värdelös på att sälja grejer. Linda Marie var bäst. Majblommor, jultidningar och även i detta fallet...med farfars favoriter. Jag vet inte om det var så att jag inte var söt nog....det kan jag inte tänka mig. Det var nog m in monotoma stämma som gjorde att jag inte var någon salesman. Vill du köööööpa kaaaaakor? Nej. Av 15 burkar fick jag sålt tre. En till familjen, en till Annbritt och en till Walle. Vilka alla var bekanta till familjen. Alla i hela klassen fick sålt sina men inte jag. Jag förstod inte heller att man kunde lämna tillbaka kakorna som blev över. Nej nej. Jag blev rädd att alla skulle tycka att jag var dålig och förstörde för resten av klassen. Jag gömde dem under soffan i mitt rum. 12 burkar. Tills de möglade och luktade illa. Jag visste inte hur jag skulle kunna få in pengar så jag fick ta alla mina sparade födelsedagsslantar och ge till skolresekassan och låtsas att kakorna gick åt som smör i solsken.
Jag berättade historien för mår för ett år sedan. Hon började gråta.
Det finns en historia till om burkinsamling men den tar jag en annan gång.
I alla fall. I går så jag dem. burken såg exakt likadan ut som för 15 år sedan. Det började tåras och jag kände kaksmaken i munnen. Kommer de hit de stackars barnen så ska jag köpa många. Mina barn ska aldrig behöva sälja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar