vuxenbaby

Jag känner att jag aldrig har balanserat så mycket på gränsen till vuxenliv som just nu. På ett underbart och lite bitterljuvt sett. Trots långa förhållanden innan så har jag alltid haft den där rastlösheten i mig som att jag måste fånga så många kickar som möjligt och vart rädd förr att missa balla grejer. Nu har en harmoni infunnit sig, men ändå lider jag av tanken av att folk ska tycka att jag blivit tråkig. Jag är fortfarande Joy fastän lite mer tillfreds. Jag älskar fortfarande kickarna fast älskar också lugnet och tryggheten som HAN ger mig. Jag vill inte förlora en enda människa omkring mig men jag vet ändå att de som känner mig ser också min lycka.
En trötthet som inte går att råda bot på har också slagit sig till ro i min kropp men där har jag nog dock mestadels jobbet att skylla. Där balanserar jag på en sjukt skör tråd om hur länge till jag kommer orka. Jag känner inte igen mig själv. Jag vill prestera och kan prestera men belastningen är för tung just nu. Det gör ont och jag måste kunna somna och lämna jobbet utanför portarna, nu trampar jag omkring där dagarna i ända. Om inte fysiskt så är jag där jämt i tanken och emetionellt. Jag känner att jag vill göra folk omkring mig glada, men jag orkar inte. Jag vill överraska och hitta på fina saker men sparlågan går åt att göra saker på löpandeband såsom att sova äta och jobba. Jag ska ge massor snart, när jag orkar igen. Det lovar jag.